Brainstorm

Jag har kommit fram till att det bästa med att bli äldre och klokare är att man förstår så mycket mer av allt som hänt och av det som händer och man analyserar mer och har mer förståelse för att folk gör konstiga saker ibland, och man lär sig varför dom gör det vilket leder till att man inte känner samma ilska eller ingen ilska över huvudtaget över det och har lättare för att förlåta.

Sen har jag också kommit på att det sämsta med det är precis samma saker som ovan, man analyserar det man gjort tidigare i livet, det man utsatts för och har vart med om, misstag och allt annat man ångrar eller grubblar över. Men med den insikten blir det bara värre och man förbannar sig själv för att man inte visste bättre då. Samtidigt som man idag önskar att man inte visste det man vet, för det man inte vet mår man inte dåligt av. Eller som saker man har förträngt och sedan hittar uppskrivet i nån jävla undangömd bokjävel någonstans. Man lättade väl hjärtat då men önskar att det kunde få ligga nedgrävt till domedagen. Även där har jag lärt mig att man förtränger bara en sak en gång.

Alla gör vi misstag, en del kan rättas till liksom en del kan inte rättas till. Jag har med åren lärt mig att man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv, men ju mer man lär sig desto bättre går det. Jag har också kommit fram till att ett ofärdigt kapitel total förhindrar att ett nytt skapas. Ditt andra jag kommer alltid komma ikapp dig hur mycket du än flyr, men om man fortsätter fly, kan det inte hända då att man finner ro någonstans, någon plats där man kan ta itu med det som kommer ikapp.

Det man har fastnat i, ett misstag som inte kan rättas till, sliter i en men det är bättre om bara jag stretar med det än att två andra fastnar i det också, man kan inte alltid vara självisk även om det river i en att man inte får plocka upp telefonen, man hade sin chans, jag hade till och med två men jag sumpa dom. Det bästa av detta är väl att man kan lära sig till nästa gång....gör man det eller låter det bara bra att säga så?

En annan tanke jag hade, och även har delat med mig av till någon, är att man klagar jämt på att livet inte är lätt, men om det hade vart lätt, alltså att allt klaffar..skulle man då inte bli så psykiskt och fysiskt frustrerad över att aldrig klara utmaningar för det finns inga, aldrig få tänka själv, aldrig lösa problem...vi människor är ju ganska smarta även om det inte märks...

Sist men inte minst; Sluta ljug för andra så ljuger du inte för dig själv och funkar inte det sluta ljug för dig själv och därmed sluta ljug för andra. Och rannsaka dig själv, det du säger och det du gör, även om det är tufft. Gör du inte det kommer du aldrig någonsin bli bra.


Med lättad hjärna ska jag nu färga håret, duscha, sminka mig och så vidare och sen ska jag släppa lite på tankeverksamheten med några öl och underbara vänner.