Efter en otroligt lyckad helg med utställning och loppis här i Gustavsviksparken där försäljningen gick över förväntan gick jag till mormor och drack kaffe med henne. Blev kvar till 19.15 ungefär och sen var det dags att gå hem för jag skulle ha praktik idag, men det blev inte riktigt som planerat.
När jag kom utanför gården fick vi syn på Susanne o Zingo, Izas kompis så vi gick mot dem så hundarna kunde hälsa. Dom hann knappt inte hälsa, jag ser i huvudet hur Iza gör ett skutt till höger och ett mindre till vänster och slår med tassarna som hon alltid gör när hon leker och helt plötsligt bara skriker rakt ut. Hon har trasslat in sig i Zingos koppel, trodde jag, fick ingen panik de första sekunderna men inser ganska snart att det är nog lite värre än bara trassel.
Hon skriker helt hjärtskärande och jag fattar först inte hur hon sitter fast. Jag fick sån panik att det enda jag kunde tänka på att få henne sluta dra bakåt, inte att få av Zingo halsbandet som borde vart den första tanken. Det gick kanske en minut och Iza hade så ont att hon började ge sig på Zingo, hon trodde såklart det var han som var orsaken till smärtan. Sen fick Susanne en skråma på armen, efter det fick vi dom lite lugnare och först då slog det mig att hans halsband måste av. Jag märkte att hon tyckte detsamma men samtidigt visste att han kommer springa iväg. Halsbandet var svårt att få av för det va ett halvstryp och hundarna drog från varandra men det gick till slut.
Han dansade iväg och tyckte det va jättekul o springa fritt. Några några som bor i närheten kom och stod på avstånd o tittade på, men när det förstod att det inte va tala om hundslagsmål eller misshandel kom de närmre och började hjälpa till. Jag vet att de var två från början men sen kom en till, jag vet inte hur eller när...
Birgitta som en av dom hette som ringde o pratade in på distriktveterinärens telefonsvarare sa att vi skulle åka in till Borensberg så hon hämta bilen o vi lyfte in Iza. Jag fick sitta med tassen och kopplet, halsbandet o haltin i handen för att lätta tyngden från hennes tass. Precis när vi kom in ringde vetten o sa att han är på väg skulle komma om 20-25 minuter men jag tror det bara tog en kvart. Ut med Iza ur bilen, lugnande så hon somna sen kunde den kopplas bort även om det va svårare med inte bara ett halsband hängandes i utan en halti med.
Innan hon fick lugnande stod veterinären med flaskan och en spruta däri och så titta han på oss o sa "en 33 kilos va", jag tappa hakan, smila o sa aa..då vet man att man kommit i rätt händer!! Eller så kände jag i alla fall. Såret rengjordes och hon fick uppvaknings- och antibiotikaspruta. Sen sa de att de lämnar oss nu för de måste åka akut på en häst. Vi vänta på att hon skulle vakna, och hon va så söt o chockad o fatta inget. Helt yrvaken med ögon som en krokodil. Vi fick hjälpa henne upp och vi raggla bort till gräsmattan så hon kunde kissa, hon hann ju inte ens göra det innan vi träffa S & Z. Kopplet kunde hon vara utan tycktejag, hon va inte kapabel till o dra iväg i hennes tillstånd hon var i. Sen blev det hemfärd. Riktigt diarré hemma på gräsmattan och mycket pip både i bilen och väl hemma. Utanför såg vi två igenkottar som Iza inte orkade bry sig om, och bara det är ett tecken på att nåt är helt åt andra hållet än vanligt. Sen somna vi på soffan, utmattade båda två. Någon praktik blev det inte, och jag stannar nog hemma i morgon med.
Lägger in ett utdrag ur mammas blogg...hennes version och ur hennes synvinkel av det hela.
".....När jag höll på att skriva detta, ringde min dotter Johanna och grät och sa att jag måste komma fort, så jag slängde på luren, sprang till min mamma för jag trodde Johanna var där. Mamma visste inget, så hör jag Malin ropa från balkongen att - Hon är här utanför. Jag sprang dit och får se Johanna med Iza. Johanna satt ner och grät och sa att Iza har fastnat med kopplet. Jag ser hur Iza har fått en annans hunds halsband med hake och att haken har gått igenom skinnet på tassen och Iza ylar. Jag fick bråttom. Hem och leta nummer till veterinär och hämta mobilen och springa ut till Johanna och hunden. Ringde Linköpings djursjukhus. De hade jour till 18.00 c:a och sen ringde jag Strömsholm och det är ju långt dit och Iza har ont. Frågade om det inte finns någon veterinär i närheten och fick reda på att det finns nåt som heter distriktsläkare i Borensberg. Ringer dit och det var telefonsvarare och de ber mig att lämna ärende och telefonnummer och jag får panik, för jag vet inte mitt mobilnummer. Folk började samlas och en kvinna ringer i stället och lämnar meddelande och telefonnummer. Kvinnan som visade sig vara en ängel erbjuder skjuts till Borensberg och vi ska åka iväg med Iza. Iza ylar till när jag lyfter upp henne i bilen, men lugnar sig ganska snabbt. Så äntligen är vi på väg och väntar på samtal från veterinären. När vi kom till Borensbergs veterinärstation har ännu inte veterinären ringt och vi ringde nog 3 gånger och sa att nu är det bråttom att vi har en hund som har skadat sig. Och äntligen ringer de och talar om att de är hos oss om c:a 20-30 minuter. Så ser vi dom komma i bil. En fullutrustad bil. De hämta filt och Iza får smärtstillande och lugnande och somnar. Problemet med haken var att det satt fast en halti i den också och veterinären inte kan öppna den riktigt som man ska och äntligen kunde han det, såg jag. Och ser att mellan tassen är det ett stort hål i huden. De rengör med spritlösning och ger henne antibiotika spruta och uppvakningsspruta. Och efter en evighet, vaknar Iza och stapplar ut till gräset och kissa och allt slutade så himla bra. Iza klarade det. Tabletter (antibiotika) och tejp fick Johanna med. Tejp till påse hon måste skydda tassen med när det är blött väder ute. När vi kom hem till Motala igen diaréear Iza av skräcken och stressen, antagligen och kan lyckligt efter det gå hem och lägga sig och sova. Nu är det måndag och jag skrev detta idag då jag inte hade tid igår."
Nu ligger hon på balkongen, jag skulle gå stänga dörren för det börjar bli kallt, men den får va öppen så får hon ligga där om hon vill. Det är hon värd. Köpte en tjurmuskel, grisöron och leversnittar (och en säck foder) åt henne som lite plåster på såret, vilket uppskattades högt! Nu ska vi gå sova igen. Tar nog en stund innan vi är som vanligt igen. Det var mer påfrestande för psyket än man tror. Jag har vart jättetrött idag, Iza med men hon har haft sina lyckostunder då hon dansat o sprungit o vart som vanligt. Hon skällde ut en Cainterrier som heter Molle så hon mår ju bra förövrigt.
