Hate the world today

Början på en lång väg är nu. Första att läsa om det hemma, sen små steg närmre det som kommer framöver. Stressad som fan över hur jag ska hinna det jag måste och det jag vill. Campa i sommar känns som ett måste, få dra ut i skogen o leva o läka. Jobba på husvagnen för att sova gott o ha någonstans att värma sig mellan varven. Pengar stressar hela tiden, ransonera så det räcker, betala räkningar, betala skulder. Spelar ingen roll att man tänker sig för. Har man inte så har man inte.

Jag är...

Jag är en person bakom mina brister. Om jag hade vart som jag skulle, o att jag skulle vara som jag är nu, skulle jag mer se det som att jag är.. mina brister. Men nu är jag någon bakom dem. Det finns alltså något bra där bakom.

Det kom inte som en överraskning, mer som en lättnad, ja att få det bekräftat, att jag typ inte bara är en sån som inbillar mig. Jag känner ju mig själv.. men som alla många kanske man är bra på att oroa sig i onödan iaf.

Man ska inte va såhär. O att lära sig acceptera sig själv, för att man får vara sån här. Nä...det går inte. I samhället går det inte. Jag har tjatat ut den frasen för mig själv. Och de jag har pratat med håller med mig.