Att vakna på morgonen är som att få ett slag i ansiktet. På dagarna går det upp och ner. När mörkret lägger sig kommer den riktiga sorgen, tankarna och minnena. Min älskade morbror och min bästa vän Han finns inte mer. Fick ett samtal på nyårsdagen av grannen. Mormor och moster hittade honom hemma. Kom dit o ambulansen var på plats. Mormor var i chock, hon var där men ändå inte. Sen kom mamma, sen min kusin, sen min syster, sen min bror och sen ytterligare en kusin. Polisen kom och efter dem en läkare. Han sa att troligen har något brustit och det hade gått fort. Även om vi hade vart där hade vi inget kunnat göra. Han var frisk pigg och stark. Inget fel. Men så plötsligt...ena dan fanns han och nästa inte.
Han får inte se mig ta körkort. Inga mer bad på sommaren, promenader, bilturer, lösa korsord, snacka skit, hjälp med bilen, cyklar, trädgården, åka till Arne o greja o snacka skit där. Handla och allt annat vi gjort, gjorde och skulle göra.
Det kommer ta tid att acceptera o kunna leva normalt. Inget kommer någonsin bli detsamma igen. Fan
