Pappa ringde igår när jag var ute med Iza o knata i snön. Jag blir så glad när han ringde o jag satt nu på morgonen o tänkte tillbaka till igår. Hur samtalet var o så...
Jag blir alltid så glad efter jag pratat med pappa, men så kan det vända o jag blir lite deppig. Jag tänker på hur det skulle vart om vi bodde kvar i kiruna, hur mitt liv hade sett ut. Mycket av min inre tomhet beror på den biten jag missat, med pappa. Vi är så lika fast jag bara träffat honom 2 ggr sen 95 då vi flytta tomheten ner. Jag hade säkert haft en skoter. Körkort för längesen. Hade åkt skidor, o skridskor mer. Menar inte att jag hellre hade bott med pappa i kiruna än mamma här, för då hade tomheten riktat sig dit stället.
Jag hade mina tankar så bra utformade i huvet, vad jag skulle skriva alltså, sen sätter jag mig o det blir bara skit av det, o jag får inte fram det jag vill säga.
Fick brev på posten, inte det svar jag ville ha, ännu ett steg i vägen till dit jag vill. Man blir inte gladare direkt.
Har vart så depp ett tag nu, pallar inte. Det som utlöste det är ju stabilt nu, varför kan inte jag få vara det?
Jag är ju glad o positiv i vanliga fall, försöker alltid se det positiva i det som är dåligt. Vill hinna med o hjälpa alla. Tjäna pengar utöver jobbet så man klarar julen o allt annat som är. Tiden räcker inte till men jag är rätt nöjd ändå med det lilla jag hinner. Men hela tiden är det något som saknas, jag är inte nöjd men kan inte se vad det är jag vill ändra eller bara lägga till. Kanske jag som kräver för mycket av livet bara?
